Svensk ull

Nu i dagarna har det varit mycket prat om att svensk ull slängs istället för att tillvaratas, se bland annat detta klipp från SVT nyheter. Jag är inte alls insatt i ullens alla användningsområden eller lösningen på problemet, men jag kan hålla med om att det är för himla tråkigt och ett stort resursslöseri.

Vad det gäller garn och stickning önskar jag verkligen att det fanns mer svenskt garn som var lätt att få tag på. Jag ska inte ge mig in på några djupa analyser, men jag ska själv försöka tänka efter mer framöver och försöka att köpa garn av de svenska producenter som trots allt finns.

Jag blir i alla fall lite glad att jag när jag senast var på marknad för några veckor sedan köpte garn från får i Västerbotten, så lokalt man kan komma, färgat av Katarina Roos. Ett jättefint djuprött garn som ska bli en fin sjal till i jul hade jag tänkt.

Stickning som hobby och mina äventyr med symaskinen

Stickning är min stora hobby. Man skulle nästan kunna kalla det för ett beroende, men jag tycker inte om att använda det ordet eftersom det har en så negativ klang. Jag stickar i alla fall nästan varje dag, och är det en dag då jag inte hinner sticka så känns det oftast ganska trist.

Jag började (om) att sticka i vuxen ålder ungefär när jag hade pluggat klart och började att jobba, ungefär runt 2008-2009 någon gång. Sedan två år tillbaka har jag dock stickat mer eller mindre hela tiden. Sedan dess har jag (förutom att jag stickar mycket mycket mer) börjat följa olika stickbloggar och stickpoddar och jag har också hittat till Ravelry, vilket gjorde att en helt ny värld av stickning öppnade sig. Jag har på dessa två åren lärt mig hur mycket som helst, jag har lärt mig sticka från engelska mönster och jag har provat sånt som jag aldrig hade testat tidigare för att det kändes för svårt.

Stickning är en bra hobby på många sätt. Förutom det uppenbara, att man gör något med händerna som faktiskt blir något, vilket är väldigt tillfredsställande så går det att variera på massa olika sätt. Man kan också sticka var man vill i huset, framför datorn eller TVn, vid köksbordet eller i sängen. Man kan se TV-serier eller filmer, alternativt lyssna på ljudböcker eller podcasts samtidigt eller sitta och umgås med folk (i alla fall om det inte är någon avancerad spets- eller flerfärgsstickning som kräver för mycket av ens koncentration. Man behöver heller inte begränsa stickningen till hemmet, man kan sticka om man åker buss eller bil eller tåg, eller till och med på flyg. Man kan sticka om man har väntetid någonstans.  Stickningen kan man också plocka upp även om man bara har 10-20 minuter över, så länge man har en påbörjad stickning hinner man med lite stickning på den tiden. Stickning kräver inga redskap eller maskiner. Har du stickor och garn (och eventuellt ett mönster) så är det bara att köra.

Å andra sidan så har ju även stickningen sina begränsningar. Även om man kan sticka fina mössor, vantar, sockor, sjalar, halsdukar, tröjor, koftor, filtar och kanske till och med klänningar eller kjolar så har ju stickningen sina begränsningar, jag har inte sett så många mönster på snygga stickade byxor till vuxna än så länge. Dessutom tar det ju tid att sticka. Jag tycker att jag stickar mycket, men man hinner inte hur många större projekt som helst per år, speciellt om man ska försöka hinna med annat som jobb och träning och annat som måste göras.

I våras började jag därför bli lite peppad på att börja sy. Jag har en jättefin grön symaskin från 50-talet. Och även om den inte har några fancy inställningar så kommer man nog rätt långt med bara raksöm och sicksack också.

Jag köpte också en jättefin bok i våras, Love at first stitch av Tilly Walnes. Förutom att boken har mönster inspirerade av 50- och 60-talskläder så är det en väldigt pedagogisk bok med massor av bilder och förklarande text som är jättebra för en som är nybörjare som jag.

I våras började jag sy ett par pyjamasbyxor från ovan nämnda bok. Det gick ganska bra, men jag insåg ganska snabbt varför jag hållit mig från symaskinen tidigare. Det är ett jäkla pyssel.
Först ska man ha ett stort bord/ren golvyta att hålla till på för att rita mönster, först ska de ritas över på papper, klippas, ritas av på tyget, klippas igen innan man väl får börja sy. Sedan är det alltid lite läskigt att klippa, det är så definitivt, klipper man fel så är det kört, garn går ju i alla fall (oftast) att repa upp, även om det såklart inte är så kul att göra om.
Sedan får man i alla fall väl börja sy, men då ska man springa mellan symaskinen och strykbrädan, och inte kan man titta på TV samtidigt heller... När jag hade två ben på mina pyjamasbyxor gav jag upp, och dom har varit liggande på mitt skrivbord sedan typ maj/juni någon gång.

I helgen har jag tittat en del på YouTube, främst på denna kanal där en tjej från Australien syr kläder från scratch, eller syr om plagg från second hand till nya saker. Otroligt inspirerande, och jag blev peppad på att sy igen, så jag tog fram byxbenen som legat sedan i våras och typ 2-3 timmar senare hade jag ett par färdiga pyjamasbyxor! Så himla tillfredsställande att bli klar, och dom blev riktigt bra också.

Så även om nu stickning är och kommer förbli den stora hobbyn så finns det nog tid för lite sömnad också, variation ska ju vara bra.

Att sticka åt sig själv

Även om jag har stickat mycket åt andra i sommar har jag i alla fall hunnit sticka några saker till mig själv också.

 Sockorna "Bickersstraat" som är stickade i jättefin turkosblå Cascade heritage. Enkelt mönster men så himla fina. Tänker mig dem till ett par fina skor och kjol i höst.

Jag har också stickat tröjan "$5 in Paris" av ett bomullsgarn som försökt vara en massa andra saker, men inget blev riktigt bra. Så några regniga dagar under semestern så fick det bli denna tröja istället. Är väl ganska nöjd, men halsringningen sträcker ut sig lite när man använder den, så efter en dag är det mer en off-shouldertröja.

Just nu drömmer jag om hösten, med fina härliga kjolar, fina skor och ett par hemstickade strumpor till, kanske en kofta eller en fin sjall

Att sticka åt andra

Jag tycker om att sticka saker åt andra. Eller såhär, jag tycker om att sticka saker till människor jag tycker om.
Den bästa "betalning" man kan få när man ger bort något stickat är att det man ger bort används, det finns inget som gör mig gladare än när man ser en bild på Instagram där någon har på sig något jag stickat, eller att man träffar på dem och ser att det används. Det är det finaste tack man kan få.

I sommar har det blivit mycket stickat åt andra, riktigt roliga projekt, och det verkar fortsätta i höst. Närmast ligger lite baby-grejer som jag hoppas ska göra mottagarna glada.

Jag har stickat lite åt mig själv också, och jag har många fina saker som jag vill sticka åt mig själv, men det kommer finnas tid till det, men som nästa projekt tänkte jag i alla fall lägga upp ett par Gudrun-vantar till mig själv i vitt och grönt. Tror de kan bli riktigt snygga i vinter.

Några av de gåvor jag stickat i sommar är

 Sockor i garn från Regia, Arne & Carlos design line till mamma

 "Banansockor" till lillebror

 Tröja "Adam" stickad i mjukaste merino till lillebror

Lillebrors sambo fick en "Lonely tree shawl" av garnet som blev över från tröjan

En islandströja i härlig isländsk ull till svärmor, den blir nog varm i svampskogen i höst

Naturfärgad ull

När vi var små tovade vi mycket under en period. Mamma och pappa hade fått flera papperssopsäckar med ull av någon de kände som hade får, och denna ull kardades, och tovades av våra små barnhänder.
Vad vi tovade kommer jag inte riktigt ihåg, men jag vet att jag gjorde någon typ tavla i alla fall, med ett hus på och sedan en träram jag målat rosa.

Detta var ingen fin och lyxig ull, ingen mjuk mohair och inte färgad i regnbågens alla färger. Det var naturfärgad ull, vit och olika grå nyanser. Den var såklart otvättad och det luktade verkligen får. Det var hö och gräs och små kvistar med, men det gjorde ingenting.
Vi kardade ullen och tovade på gamla tvättbrädor, det känns som att vi gjorde det massor, men kanske var det bara en sommar, vem vet, tiden var inte lika fast och inrutad på den tiden.

Att sticka är mitt stora intresse. Att känna garn mellan fingrarna, att få lukta på garn som luktar får och att skapa något användbart av det är en fantastisk känsla.
Jag har också ganska tur, jag är nästan helt okänslig för att garn sticks, finns inget jag har stickat i som jag inte kunnat använda, vilket ju är en stor fördel då man stickar i ull, även om det såklart finns ull som inte sticks.

Jag har också en önskan om att lära mig spinna garn, men har inte kommit så långt ännu, mycket annat som tar tid, men man ska ju ha mål i livet eller hur.

Och sen var det det där med allt garn i den stora säcken, den där sommaren när vi var barn. När man letade efter precis rätt grå nyans låg där i påsen en bit rosa-röd ull. Var kom den ifrån? Det finns ju inga rosa får, men det var ju helt klart en färgklick att blanda i det vita och grå. Det visade sig att det var ett vitt får som stått mot en nymålad lada, så den hade så att säga färgat ullen direkt på plats.