Detta resulterade i en liten diskussion om sådana beskrivningar är bättre eller sämre, och vad det kan bero på att stickbeskrivningar ser olika ut, hade folk mer kunskap om stickning förut?
För det första och mest självklara - tryckta mönster (i tidningar eller böcker) behöver ju ta mycket mindre plats. Så är det ju också i moderna böcker och tidningar, man kan inte låta ett mönster ta upp 8-10 sidor för det blir alldeles för skrymmande. Digitala mönster kan ju däremot vara i princip hur långa som helst. Där kan man också unna sig ett annat radavstånd, och att dela upp instruktionerna i fler stycken. Man kan också använda sig av mer beskrivande text som tar mer plats, men som också gör det tydligt precis på vilket varv som det ska ökas, eller vilka maskor som ska minskas.
Jag har en känsla av att detta långa sätt att skriva mönster till en början kommer från USA, men kanske även fler svenska designers börjar skriva mönster på detta sätt, och många verkar ju föredra mönster som ger mer detaljerad information, medan många tycker att det blir för rörigt med för mycket text och många sidor.
En av anledningarna till att mönster blir mer och mer beskrivande tror jag kan ha att göra med att tidigare kunde mer eller mindre alla (kvinnor) sticka, och man lärde sig av sin mamma/mormor/farmor när man var ung, och stickade sedan resten av livet de plagg man behövde åt sig och sin familj.
Idag är det ju långt ifrån alla som kan sticka, och många tar kanske upp stickningen i vuxen ålder, och kanske känner man inte någon som kan sticka som kan fråga, utan man lär sig via youtube, bloggar och forum. Det sätter nog ett högre krav på att mönstren ska vara tydliga för att alla, även de som inte är så vana stickare och inte har någon att fråga ska kunna följa dem. De långa beskrivningarna beskriver också ofta sådant som exempelvis en speciell uppläggning eller avmaskning som designern rekommenderar.
Jag har också känslan av att mönstren idag har många fler olika konstruktioner och varianter idag än vad som var vanligt tidigare. Självklart har det funnits fler än ett sätt att sticka exempelvis tröjor och koftor även tidigare, men jag tror att variationen idag är än större, det är inte bara det klassiska sticka i delar som sedan sys ihop till ett plagg. Och är det då en ny teknik så kanske även beskrivningen behöver vara tydligare. Jag har som sagt inga siffror att ta fram på hur det såg ut tidigare, men tittar jag på hur det ser ut nu och på mina projekt så är det en väldig variation på konstruktionen.
De senaste två åren har jag stickat 5 koftor i vuxenstorlek, alla med olika konstruktion
1. Floristkoftan - stickad nerifrån och upp i delar som sedan sys ihop
2. Koftan My - stickas i ett stycke på tvären från framsida till framsida
3. Stapi - en islandskofta som stickas i ett stycke, nerifrån och upp, med ok och som sedan klipps upp.
4. Peggy Sue - en kortärmad kofta som stickas uppifrån och ner med raglanökning för ärmarna.
5. Agatha - stickas uppifrån och ner där man börjar med bakstycket och sedan plockar upp för framstyckena, från ärmhålet stickas sedan i ett stycke, på slutet plockas det upp och stickas ärmar.
 |
| Floristkoftan |
 |
| Koftan My |
Sedan blir det nog så, man blir ju van att sticka efter de mönster som man oftast använder. Är man van att sticka efter en väldigt tydlig beskrivning känns det kanske ovant att följa en beskrivning där bara det allra viktigaste står med, och är man van de korta beskrivningarna känns det kanske "babbligt" med de långa beskrivningarna som beskriver allt.
Det ena är nog inte bättre än det andra, och det viktigaste är väl att det finns mönster som man tycker om att sticka efter, det finns ju ett par, så det finns nog något som passar alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar